SICO försöker ständigt att följa med i sina ishockeyspelande medlemmars situation, och kan konstatera att den mentala pressen har ökat på grund av olika faktorer.
Det är inte alltid så lätt att ha ett yrke där man blir granskad på sitt arbete varje dag och måste prestera på topp till allas beskådning med medias och sociala mediers närvaro som är i dagens samhälle. Träning, kosten, resande, ja allt skall försökas optimeras för att prestationen skall vara så hög som möjligt. Vilket innebär att man hela tiden försöker få ut det mesta av individen.
Våga prata
Det är samtidigt underbart att i sitt yrke kunna engagerade så många fantastiska supportrar och fans som bryr sig om sitt favoritlag och spelare, ni är alla lika stora stjärnor och hjältar som spelarna, och inte för att tala om er alla föräldrar som skjutsat till träningar och matcher genom alla år till klubbar som bedriver ishockeyverksamheten runt om i vårt land. De spelare som får möjligheten att ha detta som ett yrke har sig själva och många att tacka för att de är där de är och vi vet säkerligen att många offrat mycket på vägen. Det är en relativt kort karriär till skillnad inom andra yrkesområden som också kan få ett väldigt tvärt slut av olika anledningar.
Det vi på SICO vill ha sagt med detta är att vi har en önskan om att spelarna faktiskt vågar prata med någon, kanske bara med varandra, om att man har det tufft mentalt man skall inte behöva vara rädd för att visa sig svag i en tuff bransch. Därför har alla medlemmar under sekretess en möjlighet att få den ventilen via en idrottspsykolog. Detta är ett litet men viktigt steg med förhoppningar om att vi kan göra det ännu bättre och mer i framtiden om man har psykisk ohälsa på något sätt.
Självklart att vi på SICO vill vara med
Vi önskar att vi hade mer resurser att göra mer för spelarna kring detta, men vi har börjat med vårt arbete vilket känns bra. Så när SICO kom i kontakt med Albin Blomqvist kände vi först och främst oss ledsna över hans livsöde och situation som vi även har sett tidigare, så när han presenterade sin idé var det självklart att vi ville vara med och hjälpa till.
Albin har också varit med och träffat ett av lagen i SHL, och vi kan konstatera att många blev berörda av hans historia. Vi hoppas med detta projekt att kunna lyfta upp frågan för alla spelare som hamnar i olika situationer att börja prata om detta. Det viktigaste av allt är att inte gå och bära allt själv, sen att Albin vill ge tillbaka till alla spelare via SICO är för generöst med tanke på hans egen situation.
Tack, Albin!
Här nedan kan ni läsa Albins egna ord om detta:
När jag blev sjukskriven för 2.5 månad sen så började jag fundera. Jag började fundera på om jag verkligen kunde göra något för spelare som hamnat eller kommer hamna i en liknande situation som jag själv. Jag har skrivit här i bloggen om hur jag tycker att det saknas ett säkerhetsnät för de som skadas och tvingas sluta spela. Jag har även en känsla av att aktiva och pensionerade spelare inte känner en trygghet i att prata om mental ohälsa, som jag vet många blir tvungna att gå igenom under eller efter karriären, det är nästan tabubelagt att prata om. Och det här är saker jag vill jobba för.
Jag började planera ett projekt som jag till en början inte visste hur det skulle se ut när jag var klar. Det jag visste var att jag skulle använda mig av min fysiska sida, för är det något jag har kvar i bra funktion så är det just den. Jag ville även att det skulle vara något som var svårt att ta sig igenom, dels för att jag vill utmana mig själv men också för att på något sätt symbolisera kampen man tar när ens liv förändras över en natt. Projektet skulle rikta sig till hockeysverige då jag anser att man inte gör särskilt mycket för spelare som sätts i situationer likt min egen. När jag tänker på hockey så tänker jag på skridskor, och kom då på att jag skulle köra inlines. Hur lång skulle sträckan va då? Jo jag tänkte som så att jag skulle försöka få med hockeysveriges symbol, och det är för mig SHL. Så resan blir alltså från SHLs högst geografiskt placerade lag (Luleå) till det lägst placerade laget (Malmö) via Stockholm och Göteborg, en resa på 175 mil.
När planen var klar kom jag i kontakt med Erik Zachrisson på SICO (SHL/Hockeyallsvenskans intresseorganisation som tillsammans med UNIONEN utgör spelarfacket i svensk ishockey). SICO är som ett slags säkerhetsnät för spelarna vilket jag inte visste om, och desto mer jag pratade med Erik började jag förstå att det här var ett ställe jag kunde hjälpa till på, då dem milt sagt är lite underbemannade. Jag bestämde mig för att göra det här projektet tillsammans med dem för spelarna.
Med min resa vill jag uppmärksamma hjärnskakningsproblematiken samt den mentala ohälsan som befinner sig i hockeyvärlden. Mitt mål är också att jag ska kunna samla in pengar som SICO (spelarna i SHL/Hockeyallsvenskan) kan använda sig av för att hjälpa de spelare som hamnar i situationer likt min.
För att kunna genomföra resan så är jag i behov av bidrag och sponsorer, jag har varit i kontakt med några företag som är väldigt positiva till att hjälpa till med allt i från utrustning till övernattningsmöjligheter men som det ser ut idag så har jag en bit kvar innan det ska bli genomförbart.
Hjälp mig gärna att sprida den här texten för att möjliggöra projektet. Alla VI som älskar den här sporten borde vara intresserade av att vilja bidra till en bättre, hälsosammare och säkrare miljö för våra idoler att leva i.
Är du intresserad av att bidra så får du mer än gärna höra av dig till mig. Mail: abbe_blomqvist@hotmail.com
Det går också bra att skänka ett bidrag redan nu till bankgiro 814-0808 och märk det med ”Hur mår du?”
Är DU med?