Marius Holtet, 31, tvingades lägga av med hockeyn på grund av en hjärnskakning. Nu berättar norrmannen om livet efter hockeyn och hjälpen han har fått av spelarfacket SICO.
I slutet av 2013 fick Marius Holtet en tackling som träffade huvudet. Den tacklingen gör att 31-åringen inte kan fortsätta hockeykarriären. Av spelarfacket har Marius fått hjälp med diverse olika försäkringsfrågor.
– Jag har fått stor hjälp av SICO:s försäkringsexpert Tomas. Han har väglett mig vad jag ska göra. Utan honom hade jag stått väldigt oviss kan man säga. Främst har jag fått hjälp med försäkringsfrågor, och med vad som gäller med regler och olika grejer. Jag själv hade ingen aning, säger Holtet.
Att vara medlem i SICO ser Marius Holtet som en självklarhet.
– Det är självklart att alla ska vara med i spelarfacket, och den hjälpen jag har fått är ovärderlig. Det kan man inte sätta pris på. Hade jag stått där själv hade inte haft en aning om vad jag skulle göra. När man blir skadad, vad gör man då? Alla småsaker har man inte en aning om, så SICO:s hjälp är ovärderlig. Jag kan bara tacka!, säger Marius.
31-åringen har kommit tillbaka i ett fungerade vardagsliv, och arbetar även några timmar i veckan. Marius utför enklare träning, men kan inte gå för fullt. Hastiga rörelser med huvudet gör att han blir snurrig och måste vila upp sig. Därför arbetstränar han via Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan för att fastställa vilket yrke som passar honom bäst.
– Jag mår bra, fast inte bra, om man kan säga så. Vardagslivet har kommit igång bättre, och även arbetslivet har jag kommit gång med och det fungerar bra.
Hur kändes det när du hade fattat beslutet att lägga av med hockeyn?
– Beslutet är självklart tråkigt. Den dagen det blev offentligt var väldigt tråkig, för då är det verkligen slut. Beslutet har vuxit fram och jag har förstått det rätt länge (att jag måste lägga av). I längden var det nyttigt både för mig att gå vidare i livet och att få ett avslut, säger han.
Vad saknar du mest med hockeyn?
– Det är matcherna och adrenalinet som man får när man spelar. Och glädjen när man vinner och lyckas ihop som ett lag. Det är något jag saknar. Även gemenskapen i ett hockeylag. Man har 25 kompisar inom loppet av en vecka efter att vara med i ett lag. De flesta av mina kompisar spelar fortfarande hockey, och nu gör de sitt medan jag gör mitt. Det är en stor omställning.
Text: Alexander Lätt